Köksguden bryr sig inte om din integritet

OBS: Radioessän

Den vietnamesiska köksguden är ingen hustomte, men liknar en partirepresentant. Kristoffer Leandoer berättar om en gud som följer med honom vart han är flyttar. Och ger tips på hur man mutar honom.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag köpte Köksguden på gatan i Hanoi i tanken att det knappast kunde skada med ett vakande gudomligt öga över hushållets lycka och harmoni. Året var 2009 eller 2010, vår familj bodde i Vietnam och en liten träfigur lät sig utan vidare ceremonier installeras i lämpligt hörn av köket och har sedan dess fått följa med familjen i varje flytt och vakat över varje måltid. Nog har jag bränt vid en och annan middag och nog har jag skurit mig i fingret en gång eller två, men värre olyckor än så har knappast inträffat i vårt kök under hans uppsikt.

Så ur min synpunkt har köksguden skött sin uppgift väl. Men det är inte jag som är hans egentlige uppdragsgivare.

En svensk i Vietnam tänker sig gärna Köksguden som ett väsen liknande vår egen hustomte, bägge vakar de över hemmets härd och ser till att huset inte fattar eld. Eller så associerar man till husgudarna i antikens Rom, larer och penater, som beskyddade hemmet och familjen (penaterna hade särskilt ansvar för förrådsutrymmen). Romarna offrade till dem genom att kasta mat på elden vid varje måltid. Enligt vissa traditioner hade larer och penater sitt ursprung i förfädernas andar, enligt andra var de skyddsandar för åkrar och fält som flyttat inomhus. Det är lätt att jämföra vietnameser med antikens romare: bägge praktiskt lagda folk med sinne för ordning och organisation, utmärkta soldater och ingenjörer. Det praktiska sinnelaget fick dem att ta över färdiga filosofiska och mytologiska föreställningsvärldar, kompletta med gudavärld och allt, från sina mer fantasifulla föregångare, kinesiska respektive grekiska. Dessa gudar ägnades en strängt formaliserad men för övrigt förströdd dyrkan, medan den egentliga trosniten förbehölls den egna familjens förfäder. Jag följde dramat när min amerikanske väns pappa dog och hans lokalanställde chaufför hjälpte honom att sätta upp ett altare över den bortgångne i vardagsrummet, försett med rökelsestickor, mat och dryck: ”Nu tar jag en whisky med pappa varje kväll, det hjälper faktiskt”, konstaterade min vän. Jag tänkte att den vietnamesiska religiositeten var horisontell snarare än vertikal. Det visade sig helt fel.

I ett undanskymt tempel i Hanois gamla kinesiska kvarter fick min fru och jag en dag bevittna en åkallan av de dödas andar, där mediet kedjerökte under hela ceremonin, eftersom tobaksröken är just vertikal: den stiger upp mot himlen där den tänks beveka andarnas sinnen som en offergärd. Dittills hade jag bara mött rökoffer i litteraturen, från Gamla testamentet till indianböcker. Först nu gick det upp för mig vilken vacker och konkret tolkning av relationen mellan himmel och jord ett rökoffer är; ett band som ringlar sig uppåt och etablerar en länk mellan skilda existensnivåer.

Och just denna vertikala dimension är det som skiljer Köksguden från vår inhemska gårdstomte. Köksguden är en av de äldsta kinesiska gudarna, och kallas ibland även för Spisguden. Från början var han en taoistisk gudom och alkemisternas särskilde beskyddare dessutom. Han tilltroddes makten att bestämma inte bara över rikedom och välmåga utan även hur långt liv varje familjemedlem skulle få. Traditionellt skulle en bild av Köksguden förvaras i en nisch ovanför spisen där rökelsen hölls brinnande. Hans uppgift var inte alls bara att skänka hushållet välgång, utan tvärtom att föra räkenskap över hur man skötte sig. En gång om året, vid det kinesiska nyåret, lämnar Köksguden sin plats och flyger upp till Jadekejsaren, det vill säga himlens härskare, för att avlägga rapport om familjens vandel under det gångna året: från sin plats i köket hade han sett allt som hände. Denna himmelsfärd var en högtidlig tilldragelse som firades med fest och fyrverkeri, och varje år brändes bilden av honom för att underlätta resan uppåt.

Köksguden var inte enbart en välvillig skyddsande utan lika mycket överhetens representant, en övervakare och angivare. Det går en rak linje från honom till det kontrollsystem som alltjämt fungerar i dagens enpartistat. Varje kvarter har sin partirepresentant som håller uppsikt över grannarnas moral och skriver upp viktiga tilldragelser med krita på den lokala anslagstavlan. (Ytterligare en likhet: under kejsare Augustus fick varje kvarter i Rom ett eget kapell för larerna.) De som sköter sig kan slippa vissa kommunala pålagor och utnämnas till kulturfamilj, vilket innebär raka motsatsen till vår aktuella svenska definition av begreppet, nämligen att pappa och mamma håller sig hemma om kvällarna. Förmodligen kan man spåra konfucianismens inflytande i denna vilja till total genomlysning och åsidosättande av den enskildes integritet för allmänintressets skull.

Gåvorna till Köksguden inför dennes årliga avresa till Jadekejsaren hade karaktären av mutor. Honung smetades på hans läppar och under Yuan- och Mingdynastierna lär han ha bjudits på risbrännvin för att bli välvilligt inställd. Honungen hade biavsikten att klistra igen Köksgudens läppar och hindra honom från att berätta vad familjen haft för sig under det gångna året.

Tjallare står sällan högt i kurs, så det är inte förvånande att Köksguden från början lär ha avbildats i form av en gigantisk kackerlacka i röd tjänstemannadräkt. Dessutom tänkte man sig att guden från början varit en människa, och inte något dygdemönster heller. Han var en enkel lantman som övergett fru och härd för att pröva lyckan i stora världen, gjort goda affärer och vid hemkomsten sparkat ut hustrun för en yngre modell: det enda hon fick behålla var familjens oxe, som visade henne vägen till en vänlig gumma. Än en gång vände lyckan. Maken råkade ut för en eldsvåda och hamnade som blind tiggare hemma hos sin före detta hustru: i ren skam kröp han in i spisen för att gömma sig, och där brann han upp. Som plåster på såren gjorde Jadekejsaren honom till kökets och spisens gud.

De är lätt att hålla med George Eliot, i hennes roman Silas Marner från 1861 vägrar linnevävaren att byta ut sin gamla tegelspis mot en modern ugn, eftersom det var vid denna spis han sent omsider fann lyckan i livet: ”Husgudarna existerar alltjämt”, konstaterar Eliot och hoppas att ”varje ny tro som uppstår må visa tolerans mot denna fetischdyrkan”.

Det slår mig att Köksguden sina årliga himmelsfärder till trots egentligen saknar transcendentalitet. Hans rike tillhör denna världen, han är en gud för utåtvända, för sådana som gärna står i gathörnen och ber.

Kanske borde jag byta ut honom mot en tomte ändå. För vem har hört talas om en tomte som skvallrar?

Kristoffer Leandoer
författare, översättare och kritiker